Tisdagarna med Morrie

Jag var på Intiman häromdagen och såg Tisdagarna med Morrie. Det blev en mycket stressig inledning till det teaterbesöket. Jag skulle gå med min väninna – tjejkompis heter det väl numer – och jag hade biljetterna. Vi skulle träffas där en kvart innan föreställning. Som tur var hade jag litet bättre tidsmarginal eftersom jag också skulle hämta ut andra teaterbiljetter.  När jag äntligen hittade en parkeringsplats och just hade fickparkerat slog det mig. Biljetterna låg hemma i Nacka!! Jag tänkte ge upp men tog en chansning och körde tillbaka till Nacka så fort jag kunde utan att utsätta några cyklister eller andra för risker. Ingrid blev insläppt utan biljett i tid då jag kunde ringa och tala om platserna från bilen på väg tillbaka. Den vänliga och överseende personalen släppte in mig också längst bak och faktiskt bara 10 min för sent. Det tog en stund innan stressen lagt sig.
Det var bra att jag inte missade pjäsen. Det var en finstämd och sorglig pjäs om den ALS drabbade pensionerade professorn och mentorn  och en av hans tidigare studenter.  Lars-Erik Berenett tycker jag gjorde en fantastiskt insats som Morrie. Det var roligt att se honom igen, det var länge sedan.
Intiman är en riktigt trevlig liten teater med litet gammaldags prägel. Här har det spelats mycket roligt genom åren.  Numer kan man tydligen hyra den som konferenslokal också.

Jane Eyre

Jane EyreVi har varit på Dramatens lilla scen och sett Jane Eyre. Den är skriven av Charlotte Brontë 1847. Detta är en helt underbar föreställning med en enkel men tekniskt konstfull  och fascinerande koreografi.

Jag var redan tidigare en beundrare av Mikael Nyqvist  som jag aldrig tidigare sett på scen, bara på film. Här tycker jag han är formidabel. Även övriga skådespelarinsatser är helt OK men jag upplever att han har en dominerande ställning, vilket absolut inte är till nackdel med all respekt för övriga fina insatser. Julia Dufvenius spelar Jane Eyre med den äran.  Bl.a. kan man också nämna Björn Granaths fina insatser i flera skilda roller.  Läs mer här och försök få tag i biljetter till den!

Pelle Svanslös på Intiman

Pelle Svanslös på IntimanVi har varit med våra barnbarn 5 och 6 år på barnteater. I höstas när Pelle Svanslös och tempelkattens gåta hade premiär var det 70 år sedan Gösta Knutsson gav ut sin första bok om Pelle Svanslös. Det var en trevlig föreställning med lagom delar sång, dans och tal och en viss interaktivitet som fungerade utmärkt. Den till stor del förstås mycket unga publiken deltog intensivt när de skulle och var lugna och intresserade i övrigt. Jag är inte helt säker på att Gösta Knutsson skulle ha känt igen den Måns som finns på Intiman idag. Det var en väldigt annorlunda Måns, litet förvånad blev man när han dök upp på scenen men han gjorde ett starkt intryck ock kanske den man minns mest efteråt. Pelle och Maja Gräddnos stämde väl med förväntningarna. Det som slog mig, var att det var nästan mer mor- och farföräldrar än föräldrar där och de föräldrar som fanns hade ofta med sig en mor- eller farförälder som antagligen hade skaffat biljetterna. Det stärker min känsla av att vi 40-talister är viktiga, vad gäller att föra kulturen vidare till den yngsta generationen. Även om dagens mor- och farföräldrar ofta är mer aktiva och upptagna än tidigare generationers, har de som regel mer tid att ägna sig åt den här typen av aktiviteter med sina barnbarn än vad deras barn kanske har. På 70- och 80 talet ökade utbudet av barnteater väsentligt och många av oss som bodde i Stockholm hade tillgång till ett ganska bra utbud och vi tog med barnen på teatern emellanåt. Jag tycker att det är roligt att se att så många av oss fortsätter med våra barnbarn.